Psykiska störningar till följd av ett brott – vilka ersättningar ger de rätt till?

Att bli utsatt för ett brott kan medföra betydande negativa konsekvenser för brottsoffrets hälsa. Konsekvenserna kan vara fysiska skador eller psykiska besvär. Som en följd av många brott kan offret drabbas av såväl fysiska skador som till exempel sömnlöshet, depression eller ångest. Båda typerna av skador ger enligt etablerad praxis rätt till ersättning.

Rätten till ersättning baserar sig på bestämmelserna i kapitel 5 i skadeståndslagen. När det gäller ersättningsbeloppen utgör de rekommendationer som utarbetats av delegationen för personskadeärenden grund för bedömningen. I fråga om psykiska störningar nämns uttryckligen akut stressreaktion, posttraumatiskt stressyndrom, anpassningsstörning samt depression i rekommendationerna.

I praktiken krävs alltid en diagnos som fastställts av en läkare, för att en psykisk störning som orsakats av ett brott ska anses berättiga till ersättning. För att styrka skadan räcker det inte med den drabbades egen redogörelse för hur brottet påverkade hans eller hennes psykiska hälsa. Redogörelsen kan dock ha betydelse som kompletterande bevisning till stöd för skriftliga bevis som läggs fram i domstolen.

För att ett psykiskt problem ska berättiga till ersättning som brottsskada måste det ha ett direkt orsakssamband med det begångna brottet. Just när det gäller psykiska problem kan detta visa sig vara svårt att påvisa. Målsäganden kan ha lidit av depression eller ångest redan tidigare, och symptomen kan ha förvärrats till följd av händelsen. För att skadan ska vara ersättningsgill krävs dock att de nya eller förvärrade symptomen har sitt ursprung just i den aktuella händelsen, det vill säga det begångna brottet.

Psykiska störningar och den ersättning som fastställs för dessa är en annan sak än ersättning för lidande, även om psykiska störningar naturligtvis orsakar många olika former av mänskligt lidande. Ersättning för lidande kan endast beviljas vid vissa typer av brott. När man tar ställning till huruvida målsäganden har rätt till ersättning på grund av lidande, utgör inte personens egen upplevelse av lidandet måttstock. Ersättning för lidande fastställs enligt en så kallad objektiv måttstock. Utgångspunkten är vilken typ av lidande ett sådant brott och en sådan situation som fallet gäller, i allmänhet orsakar människor. När det gäller ersättning för lidande behöver den skadelidande inte heller i domstolen påvisa att han eller hon har lidit till följd av brottet, och det förutsätts ingen prövning av det personliga lidande personen upplevt. Bedömningen sker uteslutande på grundval av objektiva omständigheter. Dessa är brottsbenämningen, brottets art och grovhet, dess varaktighet samt vilken typ av lidande en person vanligtvis utsätts för när hen blir offer för ett brott av ifrågavarande karaktär.

De skadeståndskrav som den skadelidande framställer i samband med ett brottmål är till sin natur civilrättsliga, det vill säga privaträttsliga krav. Den skadelidande måste därför kunna lägga fram tillräcklig bevisning för de skador för vilka han eller hon kräver ersättning. I praktiken kräver framställandet av skadeståndsanspråk juridisk specialkunskap. Därför är det rekommendabelt att vända sig till en jurist med erfarenhet av straffrätt för att framställa skadeståndsanspråken. På så sätt säkerställer man att man som brottsoffer och målsägande får den ersättning som man är berättigad till.